Fuck vilken jävla problematisk gårdagen var! Jag vet inte riktigt vad som hände mer än att jag tog en aning för mycket lugnande medel, vilket gjorde livet en aning svårare igår när man skulle sköta telefonsamtal och försöka hänga med.
Man ska egentligen inte diskutera hur mycket man tagit men kan säga att jag landade på ca 125 mg och jag har varit fri från lugnande sen lång tid tillbaka så att bara komma upp på det lill var som sagt väldigt tungt då jag sov från lördagen - söndagen från typ 20 till 13 på söndagen. Men bara för att man faller så finns det fortfarande en chans att komma på banan igen och ser inte mitt nerfall på ett negativt sätt utan tänker "aja börja från ruta ett igen men bara kämpa på helt enkelt". Det enda jag kan säga mer är att jag inte var på topp igår! Många känslor var i luften och från stress till sorg är liksom en dålig kombination att ha vid samma tid. Känner mig extremt extremt trött idag, näst intill som en bakfylla då både huvudet och kroppen inte hänger med!
Jag var tydligen smart att gömma mina lugnande på ett ställe som jag inte kommer på själv ens vart det var! Så jag kommer nog förbi detta fula mönstret och är säkerligen tillbaka i gamla vanor om ca en vecka och det är det jag fokuserar på för tillfället! Men men det kanske är en signal från kroppen att jag behöver ta det lugnt i perioder men kanske inte gå till extrema mängder lugnande utan att jag får hitta verktyg som tillhör kategorin "lugnande avslappnings övningar eller mindfullness" och inte gå till 125+ mg medicinering.
Jag har redan innan mitt fallande igår påbörjat "lugnande avslappnings övningar och meditation" som tex spela på min spelkonsol och ägna mindre tid till sociala medier då jag vet att det är en stor del av mitt mående. Jag vill gärna jobba men problemet är att när jag väl börjar jobba så finns det ingen stopp knapp på mig utan jag kör minst 120 - 150% och tar konsekvenserna vid hemkomst och det är inte bra utan försöker lägga vissa dagar med föreningslivet och vissa dagar med jobbet på jobbet för att hitta en bra balans och det funkar men tar tid att inplantera.
Jag ska berätta en sak för er och det är det att jag älskar min lägenhet men jag vill inte vara där för länge utan jag vill iväg och utforska möjligheterna till att komma vidare i livet och prioriterar bort lägenheten, det är ofta lite stökigt och jag lägger kanske 20% på lägenhetens uppgifter som städning, disk och tvätt kläder. Känns som jag ligger långt efter i vuxenlivet och jag känner att stressen att fylla 30 är något som kommer slå hårt på mig då jag inte har ett "riktigt jobb" utan lever på bidrag som inte riktigt hjälper mig när jag blir pensionär utan kommer i ett nytt fack "fattigpensionär". Kanske därför jag inte har tankarna på att slå mig ner och skaffa familj utan jag vill kunna ge mina barn i så fall dom bästa möjligheterna och inte förlita sig på bidragsfaktorn.
Jag är rädd för livet i sig! Jag intalar mig själv att allt kommer lösa sig men den bilden är inget jag direkt ser helheten av längre!
Nåväl det var lite för dagens inlägg, ha det gott och var rädd om er! <3