Frivillig ensamhet

För en vecka sedan hade jag möte med biståndshandläggaren angående boendestöd, och en fråga som kom upp var sociala relationer och om jag har ett socialt nätverk av människor. Jag svarade:
‘Nej, det har jag inte, då jag valt frivillig ensamhet.’

När jag sa det kändes det som en lättnad, och en slags ro infann sig under mötet.

Många som känner mig privat märker tydligt att jag har svårt med kommunikation. Det handlar inte om att jag är oförstådd, utan snarare att jag är tillbakadragen. Jag kan prata om vardagliga saker, men sällan mer än så, och jag vill inte alltid släppa in andra i djupare samtal.

Efter 2021 valde jag att frivilligt hålla mig undan från människor så mycket jag kunde. Starten var dock ingen lättnad och ro, utan snarare en känsla av att inte passa in. Jag saknade erfarenhet av sociala situationer sedan ungdomen, vilket gjorde att jag ofta kände mig utanför. Men med tiden började den tanken läka. Jag fokuserade istället på fördelarna med att vara frivilligt ensam, och det fick positiva effekter för mig. Jag har tid att ta hand om mig själv och behöver inte tänka på små drama – det är bara jag och mig själv.

Frivillig ensamhet handlar inte om att undvika människor

Många tror att frivillig ensamhet handlar om rädsla, sorg eller trauma gentemot andra människor, men det är inte alltid fallet. Jag tror att vi ibland glömmer bort vilka vi själva är, för vi har för mycket i huvudet samtidigt och behöver en lång vila. Ta mig som exempel: Jag har valt frivillig ensamhet. Visst kan jag sakna mänskliga samtal, men jag får det jag behöver på jobbet och med familjen. Även om samtalen bara varar 5–10 minuter, är det tillräckligt för att ge mig balans.

Kanske är det något att fundera på – att fokusera på små samtal istället för djupa, tunga ämnen, om du går samma väg som jag.

Jag är inte rädd för att släppa in någon i mitt liv, men jag är tydlig med att jag föredrar en vänskap utan större krav. För mig räcker det med att någon hör av sig ibland när de har ork och energi.

Men, om jag ska vara ärlig, finns det en viss rädsla. Jag isolerar mig ofta från "vänner" som försöker skapa en närmare relation med mig. Jag hör aldrig av mig, men det är inte av elakhet – det är en skyddsfaktor för mig själv. Det kan kännas sorgligt, men det är inte slutet. Jag fortsätter leva precis som alla andra.

Det är ett pris jag väljer att betala för att ha kvar det lugna liv jag trivs med. Tanken på att släppa in någon jag inte kan lita på till 100 % och att riskera att förlora min sinnesro känns för mig främmande. Jag kan inte se den verkligheten som min.

Slutord

Om du läser detta och tänker: "Stackars dig," så sluta. Tänk istället: "Han väljer det själv – no problemo."

Jag skriver aldrig mina texter för att få sympati. Jag skriver min sanning, genom mina ögon, och inget mer än så. Om du tänkte på sympati, lägg bort den tanken och gör något roligare istället.

Med det sagt önskar jag er en fin måndagskväll! ❤️